Något med den där Bodil

Så fantastiskt det är! 

Jag bläddrar kors och tvärs i Bodils (b)loggböcker, förtjusas, förundras och förstår. 

Jag förstår henne så väl att jag understundom vill lyfta luren, slå numret till ett regnigt Finistère och föreslå en kopp kaffe så att vi kan tala ut om saken. 

Vi kan inte skriva - varken Bodil eller jag. Inte här och inte där, inte det här och inte det där. Varken i vårt egna språks hemland eller i vårt älskade Frankrike. Hon kan inte skriva vid världens ände och jag kan inte skriva i dess mitt. 

Naturligtvis skriver vi, men det liknar allt som oftast ingenting, och på var fjärde rad påpekar vi vår oföretagsamhet, vår brist på produktivitet, vår oförmåga att författa. Vi loggar och bloggar för det är enkelt och ofarligt; i den virtuella världen kan man möblera om bland texter, möblera om inom texter, man kan vända på saken, ångra sig, ta tillbaka vad man sagt. Där finns alla de knappar som verkligheten saknar.

 

Vi kan inte skriva i verkligheten, Bodil och jag. Vi kan inte skriva i allmänhet och vi kan i synnerhet inte skriva linjärt. En bok från början till slut - sida ett till hundra - tycks oss båda en befängd idé. Man måste skriva vad man skriver när man skriver det, på vilken sida en mening hör hemma vet man inte förrän i efterhand. Vi är fragmentariska, Bodil och jag. Liksom livet självt. Att frysa fragment och bygga kollage av dem, det är kanske vår gemensamma ambition, den vi själva inte kommit underfund med. 

Vi är antikronologiska och kanske till och med antilogiska. 

Poesi är inte logiskt. Hade vi velat skriva logik hade vi blivit mattematiker. 

Vi vill skriva poesi och har blivit fega bloggare. Instängda inom oss förblir alla de storslagna romaner vi skrivit om och om igen, alla de tusen inledningar utan fortsättning - än mindre avslut. De magnifika meningar som skulle citeras långt efter att vi själva försvunnit. 

Visst hade vi kunnat skriva dem, gjort det med bravur, blivit kritikerrosade och kultförklarade. Men istället petar Bodil i sina rabatter och tittar på fotbolls-VM, sedan skriver hon att hon petat i sina rabatter och tittat på fotbolls-VM. Istället dricker jag kaffe och läser Bodil Malmsten, sedan skriver jag att jag druckit kaffe och läst Bodil Malmsten, och att jag - liksom hon - konstaterat min fullständiga oförmåga att skriva.

Men sedan, och ganska plötsligt, faller blicken på Bodils bok som ligger uppslagen på bordet. Och en berusande tanke slår mig: 

Bodils fragmentariska stil, hennes antikronologi och antilogik, hennes oforcerade poesi och hennes fullständiga oförmåga att författa har gjort henne kritikerrosad och kultförklarad. 

När jag läser Kom och hälsa på mig om tusen år läser jag en tryckt blogg som på var fjärde rad förnekar sin egen existens med orden "Jag skriver inte. Jag kan inte skriva".

Och det känns förbryllande motsägelsefullt, förtjusande bekant. 

Och det framkallar den farligt svindlande tanke att också ens egen blogg skulle kunna förflyttas till den verklighet i vilken varken jag eller Bodil förmår skriva.